Senaste händelsen var igår och jag känner att jag måste skriva av mig lite.
Forfarande helt skärrad..
Alexander har vart sjuk sedan i söndags,endast hög feber.
Igår var vi på vc vid klockan 11 för att jag ville kolla om han åkt på öroninflammation eftersom han inte hade någon annan symptom än feber. Läkaren hittade inga fel och vi fick åka hem.
Tillägga att i somras fick vi konstaterat att Alexander har astma med, så han går på flixotide(kortison) 2 gånger om dage och Airomir(luftförsvidgande) upp till 8 gånger om dagen.
Snabbt efter besöket blev han sämre.. Han fick en konstig hosta, blev extremt hes, jag gav honom mer Airomir men det hjälpte inte, sen sa det bara PANG och han kunde knappt andas. Jag sprang och hämtade medicinen men de hjälpte inte , sen lugnade det ner sig och han somnade av utmattningen efter attacken.
Antons mamma kom förbi en stund sen och Anton åkte iväg för att uträtta ett ärende.
Då vaknar Alexander utav värlens attack, han chippade efter andan och jag fick total panik igen. Ringde till Jourläkar centralen i eksjö och förklarade läget, hans medicin hjälper inte och jag känner inte igen den här konstiga hostan. Det låter inte alls som hans vanliga astma hosta.
Såfort Anton kom hem så åkte vi till eksjö. Jag kände mig helt förvirrad, förstod inte varför hans medicin inte hjälpte, den ska ju hjälpa mot sånt här, det är ju därför han har den! Vi kom in till Eksjö och han satt i min famn, en AT-läkare hade jouren tillsammans med en överläkare.. Helt plötsligt får han en till attack, jag knackar på AT-läkarens dörr, ''MIN SON HAR LITE SVÅRT ATT ANDAS!'' hon flyger upp och ut, kollar snabbt (1 millesekund ) på Alexander och kutar till överläkaren som rusar ut, ''det är KRUPP'' säger hon, frågar snabbt om han har andra sjukdomar, Astma säger jag då, dom lyssnar på lugnorna och han låter inte bra. Jag förklarar för dom att jag har gett honom hans medicin flera gånger mer än han brukar få men att det inte har hjälpt. " Astma medicin hjälper inte mot krupp".. Jaha, nehe, det visste ju inte jag.. I vanliga fall är inte krupp farligt, men när ett barn har astma är det mycket mycket värre. Ett barn som är friskt får en hostattack och sedan brukar det bli bra, de blir inte påverkade på detta viset. Han fick adrenalin att inhalera 2 gånger med 15 minuters mellanrum. Vi får sitta utanför läkarens dörr så hon kan springa ut snabbt ifall hans andning blir värre. Adrenalinet hjälper inte, vi blir skickade med Ambulans till barnakuten i Jönköping med blåljusen på. Väl framme där så får han adrenalin igen, längre denna gången och i 3 omgångar, han fick 8 stycken kotrison tabletter med, och alvedon och ipren om vart annat för att sänka febern. Han mådde otroligt dåligt, grät och hostade, jag kände mig så hjälplös och mådde verkligen skit dåligt. Personalen var fruktansvärt otrevlig i jönköping också. Dom pumpade i ungen medicin, han darrade och blev stimmig, och dom pratade knappt med honom.. Sedan mitt i allt, när han blivit bättre, då skickar dom hem oss, mitt i sena natten. Med en påse medicin. '' Ring ambulansen om det blir värre, och gå till vc imorgon om han behöber mer inhalation'' Eh, menar ni allvar.. Uppenbarligen var det fullt, och Alexander var tydligen inte viktig nog.
Idag mår han skit dåligt, han äter inte, dricker inte, han är inte sig själv, sover och vilar, sitter korta studer och knapprar på datorn och går sedan och lägger sig igen. Han låter hemsk... Jag antar att det är såhär sjukvården är idag, och det är skamligt..
Nu hoppas jag att medicinerna hjälper och att vi som mest måste åka till vårdcentralen, jönköpings sjukhus sätter jag inte min fot i igen.
Jag började blöda och få ont, åkte in till förlossningen i eksjö och fick sovdoser, morfin..
Samma sak den 24, massa blod och ont, sovdos den kvällen med, och morfin.
Hade sånna hemska förvärkar , så hemskt ont!
Den 25 Mars vad jag helt slut, orkade inte mer, gick till barnmorskan och fick ett totalt sammanbrott.
Då skickade dom mig till Växjö, tack gode gud!
Kl 14 kom vi till förlossningen i växjö, körde ctg och sedan kom en läkare som bestämde att jag skulle sättas igång nästa dag kl 8:00.
Så vi sov hemma hos mamma den natten..
26/3
Kom in kl 8:00 och började med cytotec som skulle drickas varannan timma. Tappen var då 1,5 cm lång och 1,5 cm öppen. Men lite för bakåtriktad för att lägga bard kateter. Hon låg högt upp och var ofixerad.
Kl 10:00 var första dosen. Vi spelade Uno , lunkade runt och åt middag.
12:00 var andra dosen. Kände inget nämnvärt.
14:00 var tredje dosen. Efter den började jag känna lite smärta! :) vi körde lite ctg och så. Hon fixerade sig. Tappen mjukades upp mer och mer. Jag var uppe och gick mycket.
16:00 var fjärde dosen. De tryckte på rätt bra då och jag lunkade runt omkring i hela sjukhuset och efter de så drog de igång ganska bra.
18:00 5te dosen. Jag fick hoppa i badet efter den dosen. :/ värkarna var regelbundna och det kändes...
20:00 fick jag sista helvetets dosen. Hade riktigt ont då. Fick citodon och sömntabletter för att jag skulle kunna sova. Var nästan så jag gick med på att ta petedin morfin sprutan.. Men nä.. Jag lyckades klara mig utan.Anton masserade min rygg och jag Somnade efter många om och men framåt 1:00. Då var jag öppen ca 3 cm och tappen var super mjuk och framåtriktad.
Sammanfattar den dagen som utmattande.
27/3
Vaknade pigg och utvilad. Var helt öm längst ner i magen efter cytotecen! Vi gick och åt frukost och sedan kom läkaren vid 10. De satte bard katetern då, en vattenfylld boll innanför livmoderpappen som man drar i 1 gång i timman.Under tiden den var i så kom narkosläkaren och satte ryggbedövningen. (Jag hade inte ont men vi hade bestämt att ingången skulle vara där så att jag skulle hinna få smärtlindring i tid.)
Vid 11:00 drog dom i bollen, och då åkte den ut!Öppen 4,5 cm. Fick ingång till dropp och sådär.
12:00 kom läkaren och tog hål på hinnorna, jag fick egna värkar direkt av det. :) och vattnet rann och rann! Kändes som jag kissade ner mig varje gång jag fick en värk. Satt upp i sängen och andades mig igenom värkarna. Gick jätte bra och tyckte inte det gjorde så ont.
13:00 öppen 5 cm. Fortfarande lugnt .14:00 börjar jag med lustgasen ordentligt eftersom de börjar bli lite jobbigare med värkarna. Men lustgasen fungerade fint.
14:30 känner dom på mig igen och jag är fortfarande öppen 5 cm.Då drar dom igång lite dropp på de lägsta , bara för att göra de lite mer regelbundet..Då ber jag dom koppla på epiduralen eftersom jag blev rädd för att få panik ont av droppet.
Dessa bilderna är tagna 15:07 , hahah!
15:15 känner jag att värkarna börjar ändra karaktär.. Ber Anton kalla in barnmorskan och jag börjar känna mig lite rädd.
Säger till henne att "Nu de måste vara öppet mer än 5 cm nu, för NU trycker de. " - "Ja du känner helt rätt " säger hon medan hon undersöker mig, huvudet står Längst ner och jag är öppen 9,5 cm. Dom klär på sig sina förkläden och jag andas min lustgas och försöker lugna mina nerver.
Får krystvärkar fort där, krystar ca 3 gånger och 15:37 föds hon. :) Mellan varje krystvärk frågar jag Anton hur han mår, om det känns okej. Hahahah. Jag hade nog 2 min mellan krystvärkarna, och det var väldigt skönt. Förutom de två minuterna när hon stod med halva huvudet ute, och jag var tvungen att vänta två min på sista värken, det var inte skönt. Men jag Sprack inte någonting, inte ett stygn och inga rispor eller någotning. Barnmorskan hade ögonkontakt med mig hela tiden under krystandet. Och tack vare de så kunde jag slappna av mellan krystvärkarna och låta bli att krysta när jag inte hade värk.
2756 g , 47 cm, 32 i huvudomfång. :)
Detta var den lättaste av mina tre förlossningar, och den minst smärtsamma!
Nu börjar man komma in i rutinerna och jag känner mig piggare efter förlossningen.
Det känns ju som att man inte har en ända muskel kvar i hela kroppen. Vart tog dom vägen under graviditeten?
Längtar tills man kan börja träna lite, och gå lite promenader.
Om jag anstränger mig för mycket under dagen så (äckelvarning) börjar de blöda färskt blod igen på kvällen och jag får tillbaka eftervärkarna.. Så min kropp är bestämd, jag måste ta de lugnt.
Amningen fungerar hur bra som helst och har gjort de ända från start.
Hon förstod direkt hur de skulle gå till, och Noelie är så lugn och snäll.
Hon är så nöjd med livet, det ända hon hatar är att byta blöjan, då skriker hon något fruktansvärt. Och VILKEN PIPA hon har! Hon låter verkligen som en flicka när hon skriker, brandalarm x 1000!
Jag har försökt att ha henne mellan oss i en liten ''babynest'' liknande grej som vi byggt med lakan. ^^
Vill gärna ha henne där i eftersom hon är så himla liten.
Pojkarna hade jag ju sovandes på mig, brevid mig..osv..
Men dom hade ju lite mer vikt. :) Hon känns så liten och skör.
Jag är så rädd för att hon ska bli för varm.
Men hitills har jag inte lyckats få henne o ligga själv. Hon vill ha närhet såklart.
Men jag har försökt amma henne tills hon somnar, och sedan lägga ner henne, men hon vaknar ganska fort..
Så det har slutat med att hon har legat på mig ändå. Framåt 5-6 på morgonen så orkar jag inte försöka fler gånger, haha. Då behöver jag få sova lite.. ^^
När hon väger 4 kg sedan så kommer jag nog inte vara lika rädd längre.
Vågar inte ha henne i vagnen heller om nätterna, eller i spjälsängen. Då kanske katterna lägger sig på henne..
Vagnen är de ända stället hon gillar att sova själv.
Så på dagarna får hon ligga där o sova. Och jag rullar med mig henne vart jag än går.
Hon är min lilla prinsessa!
Pojkarna älskar henne, Sebastian är SÅ STOLT över sin lillasyster!
Han vill hålla henne hela tiden, han sitter så fint med henne i soffan och klappar henne, pratar med henne och pussar henne. När Alexander får hålla henne blir han så avundsjuk. Men Alex är också så himla rädd om henne, och helt förtjust. Hon kommer ha de bra, två storebröder som kommer vakta henne hela livet.
Anton är också helt galen i sin lilla tjej, han är en stolt pappa.
Och hon är en kopia av honom, och det är han såklart extra stolt över. ^^ <3
Vi är alla helt enkelt helt förälskade i våran lilla Noelie.
Och jag är så lycklig över att jag fått henne och att jag fått tre stycken välskapta barn! Det känns helt fantastiskt. Nu ska jag ge mina barn precis allt jag har. Det blir INGA fler barn här. Nu har jag 2 pojkar och 1 flcka. Ett barn till och vi får ju inte plats i bilen längre. ^^
Haha!
Jag ska göra ett inlägg om förlossningen med. :) En liten förlossningsberättelse.
Hoppas ni har de bra. Och Hennes namn utalas Ungefär som Nova-li fast Noe-Li
Har fått höra hundra gånger nu '' Nova-li , vad fint'' - NEJ INTE NOVA-LI. NOE-LI, NOELIE!!
Det är bara 2 stycken i sverige som heter noelie, och nu 3 stycken då. Med våran lilla Noelie.
Det är en som stavar de Noellie dock. :) Möjligen att det var någn som hade stavningen Noeli med, minnst inte riktigt. Så två Noelie, en Noellie och möjligen en Noeli med.
Bvc var här i onsdags när hon var 1 vecka gammal. Då vägde hon 2600 g Exakt! =)
Sur Sebbe!
Var och fyndade lite kläder med. det rosa är i 68 och de andra i 62.
Nu är Alexander sjuk igen! Så ja, hemma med en liten gnällis idag! <3 Men nu får han gå nästa vecka på dagis också, om han är frisk, men sedan veckan där på så får han faktiskt vara hemma. Jag tänker ha en frisk Alexander när bebisen kommer ut!!
Hade ju vart typiskt med om någon skulle bli sjuk lagom till igångsättningen. Då får man ju skjuta upp den!
Imorse gick vi upp och åkte till affären tidigt innan Anton började jobba.
Så nu är kylen och frysen fylld. MAT <3!
Inatt har jag vaknat av mensvärk 100 gånger och inte kunnat sova... :(
Men jag hoppas ju som sagt att all denna smärtan gör någon nytta med livmodertappen!
Allt är verkligen klart. Väskor packade och allt är inhandlat! Känns så skönt. :)
Nästa vecka ska jag tvätta upp precis allt i tvättkorgen och så, förbereda hemmet.. Gå runt o småstäda hela veckan. Vill ju ha det rent här hemma ifall hon får för sig att komma. :) färdknäppen varje dag fram till igångsättning med. Dansa och promenera... Bara de sista tre dagarna jag tänker sitta still och vila. ^^ livmodertappen SKA vara mogen denna gången! Jag vill inte gelas!
Det blir två hinnsvepningar med dagarna innan, bokade in tid till det igår! :)
8/
