...

Ibland är det bra att ha en blogg, när man känner att man behöver skriva av sig.
Jag känner faktiskt bara sorg just nu, att livet är så fruktansvärt ont och elakt..
Det känns fel att skratta och le när sånt här hänt.

Efter att jag lämnade Sebastian på dagis så fick jag så ont i hjärtat,
helst av allt hade jag velat gå tillbax och hämta honom nu.. Men man kan ju inte gå runt och vara rädd.
Alexander sover här brevid mig i sin vagn. Jag släpper inte honom ur sikte.
En olycka är framme fort, och mina barn är verkligen olycksfåglar, allt från brännskador till o trilla ner för trappor. Allt händer dom hela tiden. Hur mycket man än vaktar och hur försiktig man än är, så går vissa olyckor inte att förbygga...

Från morgon till kväll så tänker jag på Maximilian och hans familj..
Man mår även dåligt för att man tänker på det hemska dom går igenom nu, det man inte ens önskar sin värsta fiende..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback