Viktoria.

Jag förstår dig Victoria. Att släppa kontrollen överger sitt barn till någon man knappt känner är tufft. Det är inte barnet man oroar sig för. Det är mest för egen del. Känslorna. Man vill bara va med sina barn. Alexander är ju inte ens 11 månader! Jag vill Iallafall va med mina barn i princip alltid. Saknar dem varje sekund utan dem. Visst man måste vänja sig. Men som sagt är han bara 11 månader. Det är inte gammalt!

Svar:

Nej precis. Han är inte ens 11 månader.

Han har precis lärt sig gå riktigt,

jag ammar honom fortfarande och han äter ..nja.. relativt bra.

Han har fortfarande problem med tungan och problem med att han sätter i halsen lätt och sätter ofta saliv och dricka i fel strupe så han får hosta o hosta.

Det känns så FRUKTANSVÄRT jävla jobbigt att lämna över ansvaret om Alex till någon annan! Vad som helst kan hända. Jag har aldrig aldrig ALDRIG ens lämnat honom till en barnvakt! Han har legat brevid mig varje natt sedan han föddes. Det har vart någon timma hit eller dit, som idag när jag var tvungen att gå på ett möte och inte fick ha med mig barnen på. Och en dag varannan vecka när jag var på målarkurs en stund på kvällen. Vi är så tighta så det går inte o beskriva, jag har en helt annan relation till Alex än vad jag hade till Sebastian i samma ålder. Jag älskar dom lika mycket såklart! Men jag och Alex har ett starkare band och det är inte kosntigt eftersom det bara är jag, Alex och Sebastian. Sebbe hade hela sin släkt och en pappa som alltid fanns där och började vara hos sin pappa vannan helg tidigt i sitt liv. Han har också en helt annan personlighet än vad Sebastian har. Sebbe har alltid vart social, orädd och väldigt framåt. Alex är väldigt blyg, stillsam, lite mer tillbaka dragen.. Skeptisk till nya människor och nya miljöer. Dom är tvärt emot varandra på alla plan! Och iom hans personlighet så har ju jag varit mer försiktig med Alex, mer hönsig.

OFTA är det ju så att mamman har svårare än barnet att släppa taget, och att det är mamman som är löjlig.

Men i detta fallet måste jag faktiskt säga det är minst lika jobbigt för honom. Jag känner honom och jag vet bäst. Jag känner ju att han inte är redo, men jag måste ju ge det en chans iallfall. Även om jag känner att det kanske inte kommer gå så bra.. Han klarar inte ens av när andra är här, och jag går iväg till ett annat rum. Han får panik, gråter och kastar sig bort från personen han är hos och flyger efter mig som en pil. Och om någon skulle försöka hålla fast honom så får han utbrott utan dess like. Det är vissa personer som det fungerar med, det är först o främst Anton, hos honom känner han sig trygg. Han kan mata honom och dom kan ligga o leka själva i sängen utan att han ens reagerar på att jag är borta. Dom kan sitta i soffan och mysa ihop. Även hans familj har han reagerat positivt på, han har haft lätt för o trivias ihop med dom. Och min mamma fungerar, han blir alltid glad när hon kommer och vill inte ens gå till mig när hon är här, allt utom matningen fungerar, där protisterar han. Med Hanna som är gudmor fungerar det ibland, mer sällan. VI har ju träffat henne ofta ofta men inte så intensivt som jag träffat Anton, och Mamma har vi ju sovit hos ofta.  Sebastian och Alex fungerar ju självklart med, dom kan leka i timmar och jag kan göra precis vad jag vill.

Han har ett ganska litet närverk av personer i sitt liv.

Får väl säkert starka reaktoner på detta men så är det.

Det är säkert fel av mig att jag vart så hönsig med Alex, men det är ju så det har blivit. Han är världens gladaste nöjdaste unge, han gråter aldrig .. så länge han inte blir bortsliten från mig av någon främling.

Men han kan ju även busa och leka med folk han inte känner. Så länge han ser vart jag är och vet vart han ska fly när det blir jobbigt. ;)

Han är min bebis, min lilla lillebror.. Punkt slut.

Jag har ångest över att lämna honom och det borde ju alla som läser detta förstå eller?